Inför Förvaltningshögskolans dag: Robin Andersson Malmros
Inför Förvaltningshögskolans dag publicerar vi intervjuer med forskare som ska tala under dagen. Den här gången har vi pratat med Robin Andersson Malmros, doktorand vid Förvaltningshögskolan.
Vad är det du ska prata om?
– Ekonomiskt, socialt och kulturellt utanförskap lyfts ofta fram som bidragande orsaker till att anslutning till våldsbejakande extremism sker i vissa områden och bland specifika grupper och individer. När då den offentliga sektorn ska försöka komma tillrätta med problem har man valt att integrera praktiker och policys från integrationsarbete i arbetet mot våldsbejakande extremism. Jag kommer att prata om ett par exempel från sådana, och vilka potentiella konsekvenser det kan få för de som är målgruppen, alltså människorna.
Hur menar du att integrationsarbete integreras i arbetet mot extremism?
– Jag skrev en rapport åt SKL där jag och en kollega gick igenom 127 av de kommunala handlingsplanerna, och där kunde vi se ganska konkreta exempel på hur tankar om integration kom att överföras till arbetet om våldsbejakande extremism. Det kan till exempel vara instruktioner om att HVB-hem ska prata med sina brukare om frågor som rör extremism eller mångkulturella temadagar där man ska lära känna andra kulturer. I grunden är detta uttryck för att man ser dessa grupper som sårbara för radikalisering och att ”roten” till problemet är integrationsproblem. Praktiken kan vara likadan, men syftet har definitivt förändrats. När inramningen av praktiken blir arbete mot våldsbejakande extremism, handlar det inte om att de här individerna ska bli en del av samhället för deras egen skull, utan för att deras integrering bidrar till att skydda samhället mot det hot de potentiellt kan tänkas utgöra annars.
Fungerar det?
– Det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle funka. Det finns empiri som tyder på att detta är ett problem som hänger ihop med frågor om utanförskap, vilket är ett långtifrån entydigt eller definierat begrepp, men kausaliteten är väldigt oklar i frågan. En stor anledning till att de kommunala handlingsplanerna kom till och att det gick så fort var migrantströmmarna 2015. Många pratade om det att det blev väldigt bråttom för det fanns en föreställning om att det fanns många IS-anhängare i flyktingströmmarna. Det finns visserligen exempel på sådana, men jag räknade ut att av de migranter som kom till Europa mellan juni 2014 och 2017 hade 0,000023 procent varit inblandade i utförandet av terrordåd. Ett annat problem är att kommunerna upprättade sina handlingsplaner ganska plikttroget på grund av trycket utifrån, men de bygger sällan på någon lokal lägesbild utan man har i princip upprättat den i enighet med en nationell lägesbild. Men det är förstås orimligt att ha samma handlingsplan i Dorotea och Göteborg.
Vad finns det för vanliga missuppfattningar i frågan?
– Det finns en mängd myter och missuppfattningar inom ämnesområdet. Vad gäller frågor med koppling till integrationsarbete är det en vanlig missuppfattning att de som anlänt till Europa alldeles nyss också är de som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrorgrupper, men det är främst andra och tredje generationens invandrare som gjort det. Sen är det, som vanligt, en ganska ensidig diskussion kring integration där man fokuserar mycket på kulturer i andra länder, ofta med en indirekt koppling till etnicitet. Det kan tänkas att de grupper och individer från de områden där det skett anslutning till högerextremism sedan 1920- och 1930-talet hade varit betjänta av ett intensifierat integrationsarbete, men vi tänker av olika anledningar sällan om dessa målgrupper i termer av integration.